|
Bilder från Nya Götheborg. |
Porslinshistoria - Ostindiska kompaniet
På 900-talet skapades det första porslinet i Kina. Men det var först på 1200-talet som porslinet kom till Europa. Det var den upptäcksresande Marco Polo som besökte Kina på 1200-talet och tog med sig det första porslinet till Europa. Han gav det namnet porslin efter porslinssnäckan. Med tiden inleddes en omfattande handel mellan Kina och Europa. Det var stor efterfrågan på det "Vita guldet". Hur porslinet skapades förblev en hemlighet till alkemisten Johann Friederich Böttger kom på hur man gjorde fältspatsporslin år 1708. Då han upptäckt detta spärrades han i på slottet Albrechtsburg i Meissen för att hemligheten inte skulle läcka ut. Så småningom grundades flera fabriker runt om i Europa. Man framställde porslin efter kinesiska förebilder. Porslin var dyrt så det var mest furstuhus och adel som hade råd att köpa.
"Den Konglige Porcelænsfabrik" i Danmark fick sitt världsrykte främst för den berömda servisen "Flora Danica", som är dekorerad med Danmarks Flora.
I Sverige lades för några år sedan Rörstrands fabrik i Lidköping ned.
I Göteborg, närmare bestämt ute på Eriksbergs varvsområde kallat Terra Nova har man under ca 10 års tid byggt en kopia av Ostindiefararen Götheborg. Den 2 oktober 2005 seglade Ostindiefararen iväg på sitt livs äventyr till Kina. Besättningen består av 19 fast anställda och 60 elever.
Hon är ett av världens största seglande träfartyg. Längden är 41 meter, fartygets vikt 1150 ton och en rigghöjd på 40 meter. Föregångaren Götheborg vilar sedan 255 år på havsbotten strax utanför Älvsborgs Fästning. Den 9 december 1984 återfanns den förlista ostindiefararen Götheborg av dykare från Marinarkeologiska sällskapet. Tidigare på 1800-talet och i början av 1900-talet hade porslin tagits upp och även nu tog man upp massa porslin. Det var även nu idén föddes att bygga en kopia av ostindiefararen Götheborg.
Fartyget från 1700-talet har byggts av 4000 kubikmeter ek och fur i modern tappning. Utsidan på fartyget kommer att vara så likt ett 1700-tals skepp som möjligt. Inuti måste det följa dagens bestämmelser om säkerhet. Byggnationen började 1995. Projektet beräknas att sluta på närmare 140 miljoner. Fartyget kommer att följa samma rutt som det en gång gjorde. Det kommer att ta längre tid på sig än föregångaren och lägga till i flera hamnar för att visa upp sig. Fartyget sjösattes hösten 2002, därefter har den legat i hamn och inredningen, master och segel, tekniska system har monteras. Skeppet planeras att seglas i minst 20 år. Efter att skeppet har varit i Kina ska det var ett skolskepp.
Det svenska Ostindiska kompaniet bildades 1731. De geografiska upptäckterna hade öppnat möjligheterna till en vidgad utomeuropeisk handel. De handelsmän som satsade pengar i kompaniet blev förmögna och köpte sig stora gods och bruk, och Göteborg blomstrade som aldrig förr. Portugiserna tog tillfället i akt och förstod att snabbt utnyttja de ostindiska varor som bjöds. De portugisiska kompaniet tillkom redan 1587. Handeln bedrevs både på Indien och Kina, men det senare landet blev snart dominerande. I Kina blev hamnstaden Kanton centrum för denna handeln. Den ostasiatiska handeln var från början inriktad på kryddor, men de europeiska köpmännen lyckades snart skapa behov av andra varor, främst te, porslin och siden. Från att ha varit exotiska lyxartiklar blev dessa ting nödvändiga ända ned i medelklassen. Det var naturligt att även svenskarna drogs med i den ostasiatiska vind som blåste över Europa.
De stora sjöfarande nationerna såg med misstänksamhet nya handelsföretag startas, och det var naturligt att de även skulle bjuda de svenska försöken motstånd. Svenska ministern i London, Carl Gustaf Sparre, utarbetade tillsammans med erfarna engelska handelsmän en plan, som gick ut på att Göteborg skulle bli centrum och att Madagaskar skulle användas som mellanstation på de långa färderna. Colin Campbell, en skotsk köpman sökte nya möjligheter till goda investeringsobjekt. Han tog kontakt med Niclas Sahlgren under dennes vistelse i Holland. Sahlgren blev intresserad och utarbetade en konkret plan över företagets tänkta organisation och verksamhet. De utländska kapitalisternas verksamhet betraktades ur ekonomisk synvinkel med stor misstro. De behövde därför en svensk representant. Denne man fann man i kommissarien Henrik König, som redan 1729 inlämnade en ansökan till Kommerskollegium om pass för två fartyg. Med dem skulle han och några kompanjoner bedriva handel med Ostindien.
Då första steget nu tagits med så lyckat resultat, gick König vidare och anhöll om en oktroj för ett ostindiskt kompani, dvs ensamrätt att bedriva denna handel under ett antal år. Den 14 januari 1731 utfärdades det nya kompaniets privilegier för en oktroj på femton år. Colin Campbell var i praktiken den drivande kraften. Han kunde nu titulera sig svensk adelsman. Han skulle själv följa med den första ostindiefararen, som döptes till Friedericus Rex Sueciae. Av kungen erhöll han en fullmakt att vara Sveriges ambassadör hos kejsaren i Kina bl a.
Den 9 februari 1732 lämnade Friedericus Rex Sueciae Göteborgs hamn. Den första ostindiefararen var nu på väg på en lång resa. Besättningen var troligen ett hundratal män. Färden gick bra och man nådde Kanton. Efter 1,5 år nådde man Göteborgs Hamn igen. Det man hade med sig i lasten såldes på auktion. I utbyte mot järn, ädla metaller och andra värdebeständiga produkter fick man te, porslin och siden.
Götheborg
Efter 2,5 års färd förolyckades skeppet Götheborg i själva inloppet i hamnen, strax utanför Älvsborg fästning. Större delen av lasten kunde bärgas i olika omgångar Sammanlagt använde kompaniet 37 olika skepp för sina turer. Skeppen byggdes i Sverige.
Mat
Den långa restiden gjorde det nödvändigt att föra med sig en levande ladugård, förutom all saltad och torkad föda.
Porslin
Det mesta av porslinet som togs hem utgjordes av det traditionella porslinet med blå dekor på vit botten. Mönstren bestod ofta av landskapsbilder med pagoder, eller av fåglar, träd, blommor och andra motiv ur naturens värld. Dyrast var det beställda porslinet. Många slottsherrar och godsägare ville ståta med alldeles egna dekorationer och sände därför med ritningar av sina gårdar eller släktvapen, som av de kinesiska konstnärerna överfördes till fat och tallrikar. På så vis fick de en personlig servis, som både var förstaklassig, vacker och vittnade om deras ställning i samhället.
Som kompaniets centrum framstod den ståtliga kompanibyggnaden vid Norra Hamngatan, numera Göteborgs Stadsmuseum.
Superkargören
Ute på ostindiefärderna var det superkargörerna som bestämde. De hade makt och tjänade pengar. En av de mest kända superkargörerna är Henric Braad.
Slutet för ostindiska kompaniet
Första skeppet hade avseglats 1732, och det sista anlöpte Göteborgs hamn i mars 1806. Alla fartyg kom inte tillbaka. Sammanlagt inträffade åtta förlisningar och strandningar, många människor offrades, dyra fartyg och laster gick till botten och kompaniet gjorde ekonomiska förluster.
Det hade börjat knaka i fogarna. I början av 1800-talet beslutade riksdagen att kompaniet skulle få en extra beskattning. 1809 försattes kompaniet i konkurs.
Den 29 maj 1813 hade kompaniet direktion sammanrått med regeringen och sammankallade till en bolagsstämma. Det beslutades att kompaniet skulle upplösas. Den ostindiska handeln blev nu fri för alla. Men det var nu inte längre tal om lättförtjänta pengar. De försök som gjordes efter 1813 var inte många och inte så framgångsrika. Den gyllene ostindiska tiden var definitivt slut, och den strålglans som omgett svenska ostindiefarare tillhörde nu en förgången tid.
Kompaniets mäktiga män:
Niclas Sahlgren, 1701 - 76 var en av de stora direktörerna i kompaniet, ekonomisk mäktig men också en märklig personlighet.
Claes Ahlströmer, 1736 - 94, ingift i kompaniet med en dotter till Sahlgren, tillika framträdande kulturmecenat.
Patrick Alströmer, 1733 - 1804, industriledare i Alingsås och kulturmecenat, invald i kompaniets direktion.
William Chalmers, 1748 -1811, lade grunden till den tekniska högskola som fått hans namn. Som direktör i sista oktrojen arbetade Chalmers hårt för att få kompaniet på fötter.
Claes Grill, 1705 -67, ledare av ett stort handelshus i Stockholm och inflytelserik direktör i kompaniet.
Johan Abraham Grill, 1736 - 92 hade vistats en längre period i Kanton, innan han kom hem och så småningom blev direktör i kompaniet.
Källa: Ostindiska kompaniet, Tore Frängsmyr
Ann-Christine
|
